Arsenals Silly-äventyr

Premier League närmar sig med stormsteg och nu återstår det endast 44 dagar till den bejublade PL-premiären.  De engelska fotbollslagen är i nuläget mitt uppe under en period helt olik någon annan. Den hårda försäsongsträningen präglar åtskilliga spelare, men det är också en del spelare som tänker på något annat – kanske är det ett kommande bröllop, frugans svåra situation med svärföräldrarna eller helt enkelt en flytt. Jag tror på det senare.

Under ett par dagar kommer jag att gå igenom alla Premier League-lagens klara övergångar samt titta extra på vilket lag man har i nuläget och hur det kan se ut när säsongen startar. Jag kommer också förmedla hur jag tror att säsongen kommer sluta för just din klubb. Till sist kommer jag att binda ihop alla tippningarna till en, där ni får se hela ligan från mitt perspektiv. Först ut är Wengers Arsenal.

*****

I år har Arsenal varit mer aktiva än någonsin på den europeiska transfermarknaden. Man har ständigt dragit nya spelare och kanske är värvningarna av Giroud och Podolski de mest intressanta man gjort på många år. Mannen som skapat all uppståndelse kring den annars så blyga Silly-klubben är ingen mindre än Robin van Persie.

2012 års Silly-sommar började bra för Arsenal.  EM hade ännu inte dragit igång på allvar och man hade redan Lukas Podolski på kroken. Skyttekungen Robin van Persie hade gått ut med att han ville skriva på ett nytt kontrakt för klubben, samtidigt som Rennes mittfältsstjärna Yann M’Vila diskuterades vilt.

Gunners-fansen var i extas. Wenger hade tagit sig i kragen och börjat värva spelare, och då tänker jag inte på orutinerade kalvar utan på fullfjädrade stjärnspelare likt Lukas Podolski. Londons röda del var hoppfull. Kanske, kanske kunde det här ändå gå vägen… Men först skulle ett mästerskap avgöras…

Spanien tog sin tredje raka mästerskapstitel och bjöd på en underbar fotboll. Den stora skrällen var inte Spaniens vinst i sig utan istället Hollands respass i gruppspelet. En fjärdeplats i gruppspelet är inget man förväntar sig av en VM-finalist. Dessutom inte när man leds av Premier Leagues skyttekung och en av världens bästa anfallare.

Kort efter mästerskapets slut gick Robin van Persie ännu en gång ut i media, men den här gången för att bekräfta sin vilja i att lämna Arsenal. Kärlek förvandlades till hat, hopp blev likgiltighet. Arsenals lagkapten och kelgris hade bekräftat sin vilja i att flytta. Något som minst sagt upprörde fotbollsvärlden. Var fanns passionen? Var fanns lojaliteten? Jag har svaret.

Jag tror att Robin van Persies titellängtan blev för stor. Han hade inte vunnit en titel på flera år och hoppet fanns fortfarande hos Holland och deras prestationer i de senaste mästerskapen. Världsmästerskapet i Sydafrika slutade med en silvermedalj och nu var man en av många favoriter till EM-guldet i Polen och Ukraina.

Det stora fiaskot kan ha fått honom att tänka i nya banor. Robin trodde inte på Arsenals nya projekt med Podolski och M’Vila. Han trodde helt enkelt att det skulle sluta med en ny tredjeplats och ett nytt titellöst år. Det var de känslorna som framkallade en ny presskonferens för Robin van Persie.

Hur ersätter man en sådan spelare och vad har hänt i klubben efter van Persies uttalanden? Imorgon kommer ni få fortsättningen på Arsenals Silly-äventyr samt vad jag tror om Arsenals chanser till en ny PL-triumf.

Silly Season är inte bara lycka

Europafotbollen är just nu uppe i ett speciellt skede.  De europeiska toppligorna har sedan en tid tillbaka avslutats och har nu matchuppehåll. Å andra sidan har en ny liga startat. En värvningskarusell och förhandlingstid har just dragit igång på allvar, då Europas fotbollsägare skall spänna sina muskler. Transfermarknaden har öppnat och världens alla fotbollssupportrar är redo för att bevittna en ny galen upplaga av ”Silly Season”.

Jag har under en längre tid fått bevittna världsfotbollens transfermarknad. Det har blandats friskt mellan flipp- och floppvärvningar. Trots alla lyckade övergångar och storklubbarnas fabulösa fingertoppskänsla har det ändå skett en hel del misslyckade värvningar. En av de största bland de misslyckade värvningarna är Chelseas köp av Andrij Sjevtjenko.

Sjevtjenkos flytt från Milan till Chelsea är ett klassiskt exempel på hur en övergång kan bli fel. Ägaren Abramovitj gick emot tränare Mourinhos direktiv och värvade in sin kelgris Andrij Sjevtjenko. Jag kan på många sätt förstå Sjevtjenko, då han bytte Milan mot Chelsea. Han hade haft en fin tid i Milano och ville sökte nya utmaningar. Hur kunde han veta att hans nya coach inte var ett dugg intresserad av honom som spelare.

Mourinho hade sedan tidigare Drogba i anfallet. Didier Drogba som två år på rak legat i toppen av skytteligan, samtidigt som han tagit laget till två ligatitlar. Vem flyttar på en sådan kille? I varje fall inte Mourinho.

Sjevtjenko blev redan från början placerad på bänken, vilket inte bådade gott för hans självförtroende. Ukrainaren tappade i form och utan matchspel fortsatte han att gå nedåt. Sjevtjenko passade helt enkelt inte in i Mourinhos spelidé. Han var inte den stora targetplayern som Mourinho sökte, utan en djupledsspelare av världsklass.

2009 lämnade han Chelsea som en misslyckad spelare och en fotbollsspelare som av många var ihågkommen från hans fruktlösa tid i England. Tiden i Chelsea hade tagit hans passion för fotbollen ifrån honom och nu väntade moderklubben Dynamo Kiev. Sjevtjenkos tid var över.

Jag måste säga att jag blir hemskt ledsen vid sådana här tillfällen. Alla förhoppningar som byggts upp på att övergången skall bli bra går plötsligt i kras. Fansen, klubben och inte minst spelaren mår dåligt över det hela. Sjevtjenko visar med den här övergången att ett klubbyte inte behöver vara ett måste. I den omgivningen man trivs hör man också oftast hemma.

 

Spanien är värdiga vinnare

Det blev till slut Spanien som gick segrande ur den långdragna målexplosionen i Kiev. Matchens slutresultat var inte ett väntat sådant, då laget på den Iberiska halvön tryckte in fyra bollar gentemot italienarna som inte lyckades sätta någon. Spanien hade gjort det ännu en gång – vunnit ett mästerskap i överlägsen stil.

Den första halvleken blev en chansrik sådan. Spanien öppnade friskt och spelade inte bara runt bollen inom laget, utan försökte också gå framåt. Det var en mer offensiv och oaktsam fotboll som Spanien startade med i den första halvleken.

Spaniens häpnadsväckande öppning mynnade inte bara ut i ett nickmål av Silva utan också ett panikslaget Italien. Man började slå bort allt fler bollar och inte förrän man kommit in i mitten av den första halvleken började Pirlo och co vårda bollen.

I slutet av den första halvleken radade Italien upp läge på läge, men lyckades aldrig riktigt få dit den. Den sista touchen eller passen blev inte riktigt som man tänkt sig och med en storspelande Casillas emot sig blev italienarnas jobb bara svårare och svårare.

Kanske var det Albas genomspringare och magiska avslut i den 42 minuten som tog luften ur Italien. Balotelli och Cassano hade under en längre tid varit en hårsmån från att nå en kvittering och när Alba sköt in tvåan började uppgivenheten komma hos de blåklädda. Hur lätt är det att vända ett två-nollunderläge mot Spanien i en EM-final? Näst intill omöjligt!

Prandellis mannar visade inte upp något kanonspel i den andra halvleken och när en skadad Motta blev tvungen att kliva av togs Italiens uppgift till en ny nivå. Nu skulle man besegra de regerande Europa- och Världsmästarna med en man mindre.

Tråkigt nog spelade den italienska stoltheten en stor roll i den andra halvleken, då Italien började spela nonchalant och stora delar utan vilja. Jag kan till stor del förstå deras läge och hur jobbigt det är att fortsätta kriga med en man mindre. Särskilt med baktanke på det läget man hade i slutet av den första halvleken. Man var faktiskt med i matchen ända fram till Albas mål.

Trots att jag höll på Italien matchen igenom kan jag inte på något sätt blunda för Spaniens fotboll. Det var helt enkelt bländande! Jag trodde inte att Spanien kunde spela ett omställningsspel, vilket de visade prov på under gårdagen. Spanien kan behärska två stycken spelidéer och vinna med båda. Man är helt enkelt världens bästa lag och det lär man förbli ett bra tag framöver!

Tankar inför EM-finalen

Det är den första juli och för många hägrar den sköna sommaren. Juni är förbi och varmare tider skall komma. Vi har dock inte bara varmare skeden att invänta utan också en EM-final att avnjuta. Ikväll avgörs nämligen en match jag och miljontals andra fotbollsfans har väntat på under ett helt mästerskap – EM-finalen.

I samma stund som EM-finalen sparkas igång i Kiev slås miljontals Tv-apparater igång. Miljontals fotbollssupportrar kommer att sitta som fastklistrade under 90 minuter av denna söndagskväll.  De sitter alla nervösa med kontrollen i handen och tänker – Vilka kommer vinna? Vilka kommer att få lyfta den åtråvärda EM-bucklan vid matchens slut?

Jag har länge grubblat på vilket lag som egentligen är det bästa. Spanien har med sitt Tiki taka-spel utmanövrerat alla lag i årets mästerskap, men på ett trist sätt. Kortpassningsspelet och de få chanserna har fått de mest hängivna spanska fansen att höja på ögonbrynen och ta sig en funderare. Bevisligen är det en vinnande spelidé, men hur roligt är det rätteligen att se på ett passningsspel utan chanser. Jag vill ha fart och Hawaii-fotboll – något som spanjorerna inte tycks känna till.

Spanien startade mästerskapet mot Italien med en stor skräll i startelvan. Kanske är inte Fabregas startplats en skräll i sig, men på anfallspositionen är det dock överraskande. Fabregas är känd för sitt fina passningsspel, vilja och att ständigt slå bollen på rätt fot i viktiga lägen. Men som anfallare? Nja…

Italiens chanser till ett EM-guld ses av många som små, men jag anser att de är relativt stora. Man gjorde en exceptionellt bra insats mot Tyskland, då deras taktiska försvarsspel blev för mycket för tyskarna. Man lyckades inte komma förbi på kanterna, då Italiens backlinje sjönk och täckte upp för eventuella djupledsbollar.

I kvällens match mot Spanien lär Italien starta på samma sätt som tidigare. Jag tror dock att det kan vara ett problem. Spanien spelar inte på samma sätt som Tyskland, utan rullar istället runt bollen på mittfältet. Man spelar inte på omställningar och jag tror på så sätt att den italienska backlinjen kan bli lidande. Spaniens spelgeniér kommer vid ett flertal tillfällen hitta in bakom Italiens försvarsmur och då kommer chanserna.

Italien kommer att hota med snabba omställningar, då Balotelli och Cassano ständigt stannar kvar vid mittlinjen. Det gäller att man tar vara på sina chanser och går genom Pirlo i uppbyggnadsfasen. Spanien kommer som sagt att ha mycket boll, vilket betyder att Italiens omställningar bli än mer viktiga. Lyckas det italienska mittfältet besegra de spanska har man vunnit matchen!

Jag tror dock att det spelskickliga spanska mittfältet kan bli för mycket för Italien och det blir ännu ett spanskt guld. Oavsett mina känslor för Italien är jag rädd för att ”den tråkiga” fotbollen vinner över den roliga. Men det finns en chans… Om Prandelli överraskar Spanien med en ny taktik och ett nytt försvarsspel kan allt hända. Italienarna är mästare på taktik och kan göra i princip vad man vill under och inför en fotbollsmatch. Matchbilden väger i dagsläget hos Cesare Prandelli!

Drömmar om Italien

Den andra halvleken mellan Spanien och Portugal har just tagit sin början när jag bestämmer mig för att skriva några rader. Jag känner mig på något vis rastlös. Varken Portugal eller Spanien har bjudit på någon större underhållning och jag känner att jag behöver en paus. Jag drömmer mig istället bort till morgondagens match mellan Tyskland och Italien – anfallsfotbollens match!

Tyskland har imponerat stort under mästerskapet och tog senast en viktig skalp mot Grekland. Det som imponerade mest på mig var inte segern i sig utan istället att man lyckades spela ut Grekland med tre reservspelare i offensiven. På ytterpositionerna valde Löw att starta med unga Shürrle och Reus medan rutinerade Klose fick ta hand om rollen som spets.

Italien har likt Tyskland imponerat under det här mästerskapet och kanske var segern mot England en flashback från VM 2006. I 2006 års mästerskap gjorde man ett svagt gruppspel och spelade sedan upp sig i slutspelet. Kollektivet ”Italien” blev bara bättre och bättre för varje match som gick, vilket resulterade i 2-0 segern mot Tyskland.

Det intressanta med den här semifinalen är hur Tyskland ska hantera Italiens låga försvarsspel. Det går inte längre att springa förbi försvararna, då det inte finns några ytor bakom dem. Det är upp till bevis om Löw kan byta taktik under matchen eller om han helt enkelt kör på samma spelidé. Löw står inför ett svårt beslut och det är hans uppdrag att lösa det.

Jag tror personligen att det blir Italien som avancerar till den sista EM-omgången. Jag har imponerats av italienarna under hela mästerskapet och med lite taktisk känsla samt genialitet från Pirlo tror jag att det kan räcka hela vägen. Tyskarna har sedan tidigare haft allmänt svårt mot Italien, vilket talar för italienarna. Bli inte förvånad om Italien skulle ta guld!


Italien – taktiken och galenskapens fotbollsland

England – Italien sågs av många som den bästa kvartsfinalen. Det skulle bli en match mellan ett defensivt England och ett lite offensivare Italien. Capellos omställningsspel låg fortfarande i ryggmärgen på engelsmännen och planen var tydlig – lågt försvarsspel med snabba kontringar. De skulle spela efter den gamla italienska prototypen, medan Italien antogs spela en offensiv fotboll. Det var egentligen allt vi visste om Italien. Man skulle helt enkelt spela en offensiv fotboll…

Prandellis startelva var ett genidrag. Med tre stycken tighta innermittfältare framför speldirigenten Andrea Pirlo lyckades man neutralisera Englands mittfält så pass mycket att Pirlo kunde driva fram bollen (i stort sett) hur han ville.

Pirlos utrymme slutade i en chanskavalkad för Italien och innan den första halvleken var slut hade man prickat virket vid ett tillfälle och missat en rad fina lägen. Allt tack vare Prandellis smarta tremannamittfält framför Pirlo och den sistnämndes magnifika framspelningar.

England var inte helt ofarliga i den första halvleken, men i jämfört med Italiens framfart måste jag ändå säga att Englands omställningar såg en aning tafatta ut. När de väl fick ut bollen mot någon av yttrarna hade de inte tillräckligt med speed och det slutade allt som oftast i en felpass. Trots alla misslyckade omställningar var det ändå England som gick ut från den första halvleken med det farligaste läget signerat – Glen Johnson.

Den andra halvleken var inte sämre än den första och spänningen plågade mig ända in i den sista förlängningsminuten. Italien hade bjudit på en underbar fotboll även i den andra halvleken samtidigt som England höll spänningen vid liv med farliga skott från Rooney och Young.

Straffläggningen var ett faktum. Fotbollsfanatikernas spådom hade slagit in och två av världens ”sämsta” straffsparksländer skulle göra upp vid elvameterspunkten. Går det att kora en vinnare mellan två länder vars straffstatistik är sämre än ett kval-lands?

Andrea Pirlo… Andrea Pirlo… Andrea Pirlo… Nästan ett dygn efter matchens slut ekar fortfarande spelgeniets namn i mitt huvud. Pirlo hade gjort det ingen annan vågade – chippa på en straffspark. Visst, jag har sett det förr, men aldrig så här kyligt. Pirlo slog ett kylighetsrekord i samma stund som han borrade sig in i mitt hjärta.

Pirlos kyliga straff

Kalla mig för en medgångssupporter, men i det här fallet kan jag inget annat än att le åt Pirlos galenskap. Det är just den lekfullheten jag älskar att bevittna och när det sker i ett så pass pressat läge blir jag överlycklig.

Pirlo har tagit Italien till en EM-semifinal mot Tyskland på torsdag, och trots skador, trots avstängningar, trots spelskandaler har jag fått känningar av att italienarna kan vara på väg mot något stort. Det är Italiens år i år och likt förbannat kommer man lyfta EM-bucklan den första juli.

Bojan Djordjic – en underskattad fotbollsexpert

Henrik Larsson, Daniel Nannskog, Bojan Djordjic och Johanna Frändén är några av alla fotbollsexperter som har guidat oss igenom mästerskapet. De har bjudit på sköna citat, intressanta tankegångar och (som alltid) gett oss känslomässiga uttalanden. Jag tror de flesta har fått en favorit och så även jag. Jag måste ändå säga att jag lyfte på ögonbrynen när jag fick se hur svenska folket voterat i en omröstning på Aftonbladet.

Den svenska kvällstidningen ”Aftonbladet” ställde under gårdagen en fråga i vem av Tv-experterna som har varit den bästa under mästerskapet. Jag satt länge och vägde mellan Glen Strömberg och Bojan Djordjic, men valde till sist att lägga min röst på den sistnämnde.

Bojan är en av de som imponerat mest på mig under det här mästerskapet. Han har under några veckor varvat intressanta tankegångar med kunskap som jag bara kan drömma om. Jag såg helt enkelt honom som en stark kandidat till att vinna, eller i varje fall ligga i toppen på en omröstning likt den här.

Resultatet jag möttes av var på så sätt ett mycket chockerande sådant. Bojan låg allt jämnt i botten medan Johanna Frändén stoltserade med 16 %. Bakom henne befann sig storheter som Henrik Larsson, Jens Fjellström och Arne Hegerfors. Vad är det då som gör henne omtyckt till skillnad från Bojan och Henrik Larsson, frågade jag mig själv.

Jag kan förstå att Larsson inte har gått hem hos alla, men Bojan? Larsson har sett väldigt trött ut och trots sin breda kunskap samt erfarenhet har han delat med sig av ytterst lite. Larssons likgiltighet får däremot inte påverka Bojan. Hans insats har fortfarande varit väldigt bra.  Varför tycker man inte bättre om honom?

För egen del har jag aldrig gillat Frändén. Jag tycker att hon snor åt sig väldigt mycket av andras idéer och kommer ärligt talat inte med mycket eget. Jag tror istället att hon höjts med sitt sällskap. Pops, Strömberg och Härenstam är alla rutinerade herrar, som det svenska folket känner till och älskar.

Daniel Nannskog har likt Pops och Svt-kommentatorerna gjort en bra insats och är en stark orsak till att Svt gjort ett bra mästerskap. Jag förmodar på så sätt att Frändén glidit med Svt:s långa framgångsvåg under mästerskapet och kommit upp som en favorit, utan att hon egentligen förtjänar det. Till skillnad från Bojan är hon endast en del av det framgångsrika Svt-kollektivet och inte lika utstående som Bojan i Tv4-teamet.

Självklart kan jag ha missat Frändéns fina stunder, men jag håller ändå fast vid att Bojan ska få fler chanser och jag hoppas med hela mitt hjärta att Bojan, Fjellström och Andersson får fler chanser trots Aftonbladets omröstning och att den inte ska påverka tv-journalisternas framtid allt för mycket. Positivt var dock att Strömberg vann på 33,9 %. Det förtjänar han!

Volvo Winners cup

Jag får än en gång be om ursäkt för mitt dåliga uppdaterande och därmed också mitt skrivande i övrigt. Det har som ni alla vet blivit sommar och trots att det känns som jag fått mer tid till skrivandet har det istället blivit något mindre. Kanske är det min tidsplanering eller bara det att jag inte prioriterat bloggandet. I vilket fall kommer dagens inlägg här!

Volvo Winners cup är för er som inte känner till det en fotbollscup mellan världens tre bästa damlandslag (sett från det senaste Världsmästerskapet). Under några dagar har Örjans vall arrangerat två matcher mellan Sverige – USA och USA – Japan.

Jag har som jag sade i blogginlägget under aldrig varit intresserad av damfotboll, men har under de här cupdagarna fått upp ögonen för den kvinnliga delen av bollsporten.  Jag har fått se nya världsspelare kliva fram och fått följa tekniska förmågor jag inte trodde existerade inom damfotbollen. Men kanske var mötet med Hope Solo det bästa?

*****

Sverige har inte gjort sitt bästa europamästerskap, men jag känner ändå att vi gick ut ur mästerskapet med flaggan i topp. Nu går vi in med ett gott självförtroende och en teamspirit, som ska ta oss ända till VM i Brasilien 2014.

 

Damlandslaget imponerar!

Under de senaste dagarna har jag haft ett späckat schema och när jag skriver det här inlägget är jag halvvägs in i gruppavgörandet i den första värdgruppen. Det som skulle bli den avgörande matchen mellan Polen och Tjeckien har i dagsläget blivit en stor förlust för de båda, då Grekland leder med 1-0 i paus mot Ryssland. Polen och Tjeckien måste nu gå in med en extrem-offensiv för att vinna matchen.

De oavgjorda resultaten betyder i dagsläget att Ryssland vinner gruppen före Grekland medan Polen och Tjeckien får se sig besegrade. Det är dock en halvlek kvar och jag hoppas för supportrarnas och mästerskapets skull att det blir en öppen andra halvlek med mål och en offensiv som heter duga!

*****

Idag fick jag för första gången bevittna en damlandskamp. Matchen spelades på Örjans vall och USA stod för motståndet. Jag har tidigare följt damfotboll på tv, men aldrig tyckt det varit lika roligt att titta på som när männen spelar.

Idag fick jag se damfotbollen live och plösligt blev den väldigt rolig. 90 minuter med en sprudlande Lotta Schelin, en stark Solo samt en imponerande Wambach är alldeles för lite, och när den japanska domaren blåste av matchen var jag sugen på mer. Det är intressant att se hur livefotboll kan påverka mig så som det gjort!

*****

Ikväll är det Hollands tur att imponera

Sommarlovet närmar sig med stormsteg och om endast två dagar kan jag glatt se tillbaka på tio års skolgång. Grundskolan är över och ett par veckors ledighet skall förgylla min fritid under den här sommaren. Först och främst finns det dock ett europamästerskap att följa – nämligen det i fotboll.

Jag sitter i dagsläget och laddar upp inför kvällens stormatch mellan Holland och Tyskland. Två lag som mot alla odds lottades i samma EM-grupp och gjorde den till ”dödens grupp”. Det är också två lag som startat gruppspelet på helt olika sätt, då holländarna började med en uddamålsförlust mot Danmark medan tyskarna vann med 1-0 mot Portugal. Idag kan gruppen ta en vändning!

Hollands öppningsmatch mot Danmark säger mig egentligen ingenting. Holländarna ägde stora delar av spelet och var ständigt en hårsmån från att punktera matchen. Så blev det dock inte. Danskarna fick en drömstart och besegrade Holland i en match där det förlorande laget imponerade mest.

Jag tror ändå att Holland kommer gå segrande ur kvällens strid mot Tyskland. Man är revanschsugna och måste vinna kvällens match om man vill vara kvar i mästerskapet. Efter Portugals vinst mot Danmark är gruppen vidöppen och allt kan hända. Tiden är inne för Robben, van Persie, Sneijder och resten av de orange stjärnorna att leverera.

*****

Min kärlek till Danmarks fixstjärna Nicklas Bendtner växer för var dag. Idag gjorde han två nya mål i Danmarks uddamålsförlust mot Portugal, vilket betyder att han gjort sex mål på sina fem senaste matcher mot Portugal. Ett högst imponerande facit dansken, då Portugal inte är någon blåbärsnation i fotbollssammanhang.

*****

Ronaldo går ännu en gång mållös ifrån en mästerskapsmatch och floppstämpeln växer. Varför gör han inte mål? Två missade frilägen är två för mycket om man själv säger att man är världens bästa fotbollsspelare. Det är på tiden att Ronaldo börjar bära sitt landslag och göra själ för sitt namn. Jag vill se Ronaldo briljera i den röda tröjan och framför allt göra mål. Skärp dig!